För de oinitierade så låter ofta hårdrock, särskilt kategorierna death- och trash metal som ett envetet skrål, med sångare som mest skränar utan melodi eller harmoni. Till och med ett inbitet fan kan säkert förstå det, och det krävs en hel del lyssnande för att förstå genialiteten i sångare som Chris Reifert, även trummis, i Autopsy eller Piotr “Peter” Wiwczarek i polska bandet Vader.
Det finns dock även en kategori med metalband där sångaren faktiskt inte är mänsklig och trots att det kan låta som ett skämt, så har de envetna fans runt hela jordklotet som gladeligen hade tagit ut ett snabbt lån för få se dem framföra om de hade gjort det, vilket inte är fallet bör påpekas. Nej, i de nedanstående fallen får man nöja sig med att enbart lyssna på musiken.
Här handlar det om hundar och papegojor som ger järnet i studion och resultatet är rätt så enastående. Sällan har djur och människa lyckats uttrycka sin konst på ett så fullkomligt vis och det handlar hela tiden om djuret i förgrunden. Här kan man tala om passion, och om du själv gillar denna typ av musik är de väl värda ett försök. Här kommer en introduktion till
metal band med djursångare som lyckats göra sig riktigt stora namn.
Caninus
Ett av de berömdaste banden i denna kategori var amerikanska Caninus, som släppte hela tre skivor innan en av sångarna tyvärr måste avlivas på grund av sjukdom. Här handlade det om två ståtliga pitbull tjejer som hette Basil och Budgie, och som harmoniserade gruppens våldsamma deathgrind musik perfekt med sin skallande sång. Förutom musiken så var bandets budskap alltid starkt politiskt och handlade om djurens rättigheter och att människor bör sluta äta kött! För bandets medlemmar handlade gruppen alltid om hundarna, som betraktades som ledarna och bandmedlemmarna som tjänarna. En enorm kärlek till djuren, med andra ord, uttryckt på ett onekligen oortodoxt sätt.
Hatebeak
Denna grupps namn kan översättas “hatnäbb”” och bildades samma år som Caninus, år 2003. De fortsätter fortfarande med sin fantastiska dödsmetall, där frontmannen är ingen mindre än den grå papegojan Waldo, som i skrivande stund är sjutton år gammal. Eftersom Waldo är högst uppskattad framför gruppen aldrig sina låtar inför publik, då de inte vill skrämma honom, men att han ger allt, det gör han! Med låtar som Roost in peace, Bird bites – dog cries och Seeds of Destruction från skivan “Number of the Beak” anspelar gruppen på berömda titlar på ett humoristiskt sätt men lyckas ända producera fullt acceptabla metal låtar. Gruppen har fått uppmärksamhet både på nätet och av respektable musiktidningar, och själva uttrycker medlemmarna sin musik som ett sätt att resa den musikaliska ribban på. Eller skall man säga sittpinnen?
