Yngwie Malmsteen – den tunga svenska gitarristen

Uncategorized 0 comments

Duktiga gitarrister finns det gott om. Särskilt gäller detta i Heavy Metal-genren, där det ställs krav på att vara tekniskt skicklig för att inte drunkna i konkurrensen. Den amerikanske superstjärnan Eddie Van Halen förändrade synen på gitarrspel totalt i samband med släppet av den första Van Halen-plattan år 1978. Han introducerade tekniker som var häpnadsväckande på den här tiden, något som förstås ledde till att många ville kopiera hans spelstil. Det blev på modet att spela snabbt, det vill säga blixtrande kvicka solon som imponerade på publiken.

Den svenska gitarrhjälten Yngwie Malmsteen använde denna nya formel inom gitarrspel, men gjorde det på sitt sätt. Man kan säga att han utvecklade den kvicka spelstilen, som innebär snabba skalor, tapping-teknik och ”svepande” arpeggios, genom att krydda med influenser från klassisk musik. Att koppla hårdrock till klassisk musik var i och för sig inte nytt, men Yngwie vidareutvecklade konceptet – något som resulterade i skapandet av genren Neoclassical Fusion. Yngwie använde sig både av tongångar från främst barocken och ett solospel som lika gärna kunde ha framförts på en violin. Tidigare försök till fusion mellan hårdrock och klassisk musik hade i stort baserats på blues-tongångar med shuffle-takter o s v men Yngwie:s musik kunde med fördel ha framförts av en symfoniorkester (något som för övrigt har hänt).

Det hela började dock i hemstaden, Stockholm. Yngwie blev en lokal kändis runt 80-talets början på grund av hans kvicka spelstil. Snart blev han dock lockad till USA, där han fick jobb i bandet Steeler, med Ron Keel på sång. Tiden i Steeler begränsades dock till ett enda skivsläpp, sedan beslöt sig Yngwie för att dra vidare. Han blev snart medlem i Graham Bonnett:s band Alcatrazz, vilket resulterade i både en studioskiva och en live-inspelning. Yngwie har alltid velat gå sin egen väg och trivdes därför inte som ”vanlig” bandmedlem. Nej, det var helt enkelt dags för en solokarriär.

År 1984 kom det i det närmaste helt instrumentala albumet ”Yngwie Malmsteen’s Rising Force” ut på marknaden. Skivan var en formidabel uppvisning i spännande gitarrteknik, men innebar samtidigt en serie högklassiga kompositioner. Uppföljaren ”Marching Out”, som utkom ett år senare, fortsatte i samma stil – med undantaget att endast ett par låtar var instrumentala. Den då unge sångaren Jeff Scott Soto fick jobbet i Rising Force, men tröttnade på Yngwie:s dominanta ledarstil och lynniga humör – och slutade i bandet kort efter skivsläppet.

De två första skivorna tillsammans med den tredje, ”Trilogy” från 1986, anses av många fans som de allra bästa i Yngwie:s karriär. På 1988 års ”Odyssey” (där Joe Lynn Turner var sångare) blev han mer kommersiell och de skivsläpp som sedan gjorts genom åren har varierat i kvalitet. Dock har han definitivt satt avtryck i musikhistorien, denna svenska och neoklassiska supergitarrist. Stoltheten, likt viftande med prideflaggor, finns där i hans musik – och numera är han dessutom sin egen producent.

Author david